Gustav och Carro

För ungeför en månad sedan satt jag och Gustav i tältet på nordön i Nya Zeeland. Det var das att bestämma oss för var vi ville fara efter Singapore som vi hade bokat utresan från NZ till. Vi hade mycket pengar kvar och all tid i världen. Det var för oss att följa hjärtat, att göra det vi verkligen ville istället för att bara göra det som vore rimligast. Vi listade alla saker vi skulle kunna tänkas vilja göra och rankade de sedan individuellt så att bådas vilja skulle göras hörd. Listan bestod av nio olika saker, bland annat att fortsötta backpacka sydostasien, köpa en van och resa runt i Europa och fara hem. När vi rankat dem kollade vi resultatet och kunde snabbt konstatera att båda rankat "åka hem" högst. Så vi bokade biljetter hem till Umeå och kom hem lagom tilll jul.

Anledningarna till varför vi ville fara hem var många inser jag nu i efterhand. Jag ville umgås med min familj, min släkt och mina vänner. Jag hade en jobbig känsla att jag tagit mina relationer för givet, att de alltid kommer vara desamma oavsett min möda. Men det vet jag ju att det inte är sant. En relation är så mycket mer än bara dess titel och det är något som man måste upprätthålla för att den ska fortsätta existera. Det spelar inget roll att jag kallar någon min vän, kusin eller lillasyster - det som spelar roll är ju själva relationen, inte dess titel. Jag kände att jag hade förlitat mig allt för mycket på titeln och låtit relationerna läggas i glömska och det ville jag ändra på. Sedan var vi även otroligt less på att resa. Det var ju liksom inte enbart det fina man ser på instagram. Vi spenderade nätter på busshållsplatser och en natt hade vi inte någonstans alls att vara utan fick fördriva tiden sittandes på donken och försöka att inte somna vid bordet. Gustav drog på sig sjukdomar och jag var jättenervös inför att vara bland massa folk i städer och på flygplatser. Att resa är underbart men det tär på en att ständigt vara i rörelse, att aldrig sova på samma ställe längre än några nätter. Det är befriande att enbart ha en ryggsäck med sina tillhörigheter men det är även otroligt jobbigt att alltid behöva bära med sig alla sina saker. En annan sak som var avgörande för mig var miljöperspektivet. Jag har en längre tid ansett att jag har varit rätt så miljövänlig. Jag åt nästan bara vegetariskt på resan. När vi bodde i Sverige var jag noga med att ha så lite matsvinn som möjligt hos oss, jag kom oftast ihåg att ta med tygpåse till affären och försökte gå istället för att ta bilen när det var möjligt och så vidare. Jag tyckte att jag gjorde mitt bästa. Om alla i världen skulle ge sitt bästa på samma vis som jag gör skulle vi behöva 11 jordklot för att ha de resurser som krävs. Uppenbarligen räckte inte mitt bästa. En sak jag insåg fort var att just resandet är en stor del av det dåliga jag själv kan påverka, specifikt att resa med flyg. Det är en jobbig sak att komma fram till eftersom att det är så kul att resa, att få blicka ut över Singapores skyskrapor från 57e våningen eller att sitta på hästryggen genom världens vackraste natur eller att ligga på stranden med en iskall smirnoff ice och sola efter att man snorklat och sett en nemo. Allt detta, allt vi varit med om skulle ju inte varit möjligt utan flyg (om vi inte kunde segla mendet vi inte och vågar heller inte lära oss).

"Det är lika dåligt för miljön att åka fram och tillbaka till Thailand som att äta kött i 2,7 år" läste jag på internet. I samma artikel läste jag detta: "En Thailandsresa tur och retur motsvarar 2,5 ton koldioxidutsläpp per person". Det är svårt att förstå detta men när man sätter denna fortsättning på meningen blir det enklare att förstå: "En Thailandsresa tur och retur motsvarar 2,5 ton koldioxidutsläpp per person medan vi helst skulle behöva komma ner i 0 ton koldioxid per person och per år. Kom även ihåg att Thailand tur och retur bara var två av tio flygresor vi gjorde på fyra månader. När jag sammanställde alla våra flygresor och beräknade deras koldioxidutsläpp blev det 17,3 ton per person. Det är vidriga siffror och nästan värre är att vi människor blundar för det. Alla vet att flyg är dåligt, jag visst det redan innan vi började resa men jag tog aldrig ansvar för att ta reda på hur dåligt det faktiskt är. Nu när jag är medveten om det kommer jag göra allt i min makt för att undvika att sätta min fot på ett flygplan igen. Det finns så många ställen att utforska i Sverige och det tänker jag göra istället. Jag är så glad att även Gustav ville hem, att vi var på sama sida. Väl hemma känns beslutet 100% rätt. Jag är så lycklig av att vara hemma bland snöklädda granar med Greta hängandes efter mig som en svans och skulle aldrig byta ut detta mot ens en timme på en strand i Thailand.